En halvtimme senare har massor av vänner och bekanta tagit del av min yra. När jag möter en avlägsen bekant på stan samma eftermiddag ropar han ”grattis – jag såg på Facebook”. Sen skrattar vi länge åt det absurda och ovana i att vi får reda på allt via internet nuförtiden. Plötsligt vet vi massor om våra ytliga bekanta. En av mina äldsta vänner ringer från New York via Skype och frågar vad som händer. En flytt är en flytt är en flytt.
När jag några dagar senare inser att ungefär en miljard beslut står mellan oss och det nya kök som ska byggas i lägenheten vi just köpt, skriver jag på min blogg: ”Vad är viktigast med ett kök?”. Kända och okända vänner svarar: stort köksbord, dubbla ugnar, jalusiskåp med inbyggda kontakter och en köksoffa som alla kan hänga i. Sen googlar jag spismärken, lusläser Blocket-annonser och kollar designbloggar till sent, sent på kvällen.
Jag älskar det. Internet är plötsligt urkul. Inte enbart i brist på umgänge i levande livet, utan för att det skiljer sig så mycket från det som händer IRL. Hemma i soffhörnet med laptopen i knät bestämmer jag själv villkoren: vilken information jag vill släppa ifrån mig, vem jag vill framstå som. Jag umgås med folk som bor i andra städer och i andra länder (och ibland med människor som faktiskt bor i min egen trappuppgång, bara några meter bort).
Jag småsnackar med kompisar från förr, får veta att en ska bli mangoodlare i Brasilien, att en annan just i kväll lagar mat till sällskapet Potatisens vänner. Sen kollar jag in en före detta pojkväns döttrar som dansar Abba-dans i deras vardagsrum. Vad min bästa vän som bor på andra sidan Sverige gör dagligdags – ja, det vet får jag veta via hennes blogg.
Jag, en medelålders småbarnsmamma, bygger nätverk hemma i mitt soffhörn. Som i en framtidsvision. Natta barnen, koka en kopp te, upp i soffhörnet och in i framtiden, liksom. Leker jag, eller bygger jag en social image? Eller gör jag båda delarna? Och vad kommer detta att innebära för mig i framtiden? Spåren efter det jag gör på internet finns ju där. Ni kan själva googla mitt namn och skaffa er en uppfattning om mig, fast ni aldrig har träffat mig. Och jag, som försörjer mig på att skriva och på att föreläsa vet att det jag påstår då och då missförstås. Spåren finns kvar som sagt.
Det mest märkvärdiga i denna framtidens kråksång är att inget kostar ett skvatt. Företagsledare världen över läser Chris Andersons The Long Tail (som går ut på att förklara framgångskonceptet i att sälja väldigt billigt men i gengäld väldigt mycket), och de får nervösa anfall av att bara tänka på att författarens senaste budskap är att gratis är framtidens business.
Och jo, allt som är kul på internet är gratis, och jag där hemma i soffhörnan är inte bara konsument, utan också medproducent i denna nya ”reputation economy”. Vår uppfattning av begrepp som gratis och värdefullt är förmodligen på väg att förändras helt, och när det har skett kommer vår värld aldrig bli sig lik igen. Man kan känna vittring av detta nya redan nu. Det gäller att hänga på. Eller hur?
Hur nätverkar du?
Diskutera krönikan och andra aktuella ämnen i Shortcuts forum.
Mejla Tinni på tinni@shortcut.nu.
Läs fler krönikor:
“På rygg med benen i vädret”
En lista avslöjar sanningen
Min veckas ögonblick av lycka
Annika Sörenstam på månen
