Tänk dig att du är på en klassåterträff. Står och småpratar lite nervöst med fördrinken i handen, hej-och-kul-att-ses-och-oj-vad-festligt-att-det-här-blev-av. Så kommer den oundvikliga frågan: ”Men vad gör du nuförtiden då?”. Så du berättar vad du pluggat, var du jobbar och var du bor. Och märker att dina gamla klasskompisar plötsligt tittar på dig med helt andra ögon. Du är inte Linus eller Lisa med glasögonen längre. Du är Någon. Och det känns ganska härligt.
Ytligt? Javisst. Lika ytligt som att i smyg gona sig åt att gästerna på inflyttningsfesten tycker att din nya lägenhet är fantastisk eller att chefen lyfter fram din rapport på mötet. Inte för att du inte hade gillat lägenheten – eller ditt jobb eller din skivsamling eller vad det nu kan vara – om du inte fått uppmärksamhet. Men det är en trevlig bonus. Du känner dig helt enkelt lite mer lyckad. Som en sån person du skulle vilja vara.
Status har den effekten på de allra flesta av oss. För det mesta är det ett ganska harmlöst egosmörj – som ibland kan gå överstyr. Filosofen och författaren Alain de Botton ägnade häromåret en hel bok åt fenomenet statusstress, det vill säga det faktum att vi får mindervärdeskomplex när bekanta berättar om sina snabba avancemang på karriärstegen eller redogör för sina fantastiskt spännande helgplaner. ”En ständig oro och stress för att vi är långt ifrån allt det vi skulle kunna vara”, analyserar de Botton, och söker förklaringen i dagens individualistiska samhälle med tusen och en
möjligheter, åtminstone i teorin.
”För det mesta är det ganska harmlöst egosmörj – som ibland kan gå överstyr”
Status handlar om självförverkligande
Fast status är verkligen inget nytt påfund. Munk, riddare eller managementkonsult – en del grupper har alltid ansetts lite förmer än andra. Och att baka den fluffigaste sockerkakan, fälla flest hjortar eller ha den senaste bil-modellen handlar egentligen om precis samma sak; att framstå som lite bättre i andras ögon.
– När man har täckt de grundläggande behoven, det man behöver för att överleva, då har människan en inneboende längtan efter något mer – självförverkligande, personlig utveckling, säger Nina Jansdotter, beteendevetare och karriärcoach.
Skillnaden är att medan möjligheterna för en bondson på 1500-talet var extremt begränsade, kan – åtminstone i teorin – vem som helst bli vad som helst i dag. Det gör det också svårare att vara nöjd med sin lott. Och medan bondsonen hade 150 invånare i byn att jämföra sig med, har vi en hel värld, snabbt förmedlad via tv och internet.
Uråldriga beteendemönster styr oss
Men om självförverkligandet är den ena delen i statusjakten, finns också den andra och kanske lite mindre vackra: Att få omgivningens bekräftelse på att man duger. Från början har den att göra med ren överlevnadsinstinkt, förklarar Nina Jansdotter. Människan är ett flockdjur, och en gång i tiden var vi beroende av flockens acceptans och gillande för att överleva. Även om tiderna förändrats ljusår sedan dess, finns våra uråldriga beteendemönster kvar. Se dig omkring i vilken cool bar som helst en fredagkväll, där folk gärna viftar med titlar och kreditkort för att framstå som lite extra lyckade – det är samma gamla krafter som verkar.
– Alfahannar och alfahonor har alltid varit mest eftertraktade eftersom de har de bästa generna att föra vidare. En lyckad människa visar helt enkelt att hon eller han är överlevnadsduglig. När någon har ett högstatusyrke vet man att personen dels tjänar mer pengar, dels har egenskaper som är åtråvärda ur parningssyfte, som drivkraft och målmedvetenhet, säger Nina Jansdotter.
Vi förknippar helt enkelt personer som har hög status med en massa bra egenskaper.
– Tänk bara på en advokat eller en läkare som deltar i en tv-debatt och pratar om ämnen som han eller hon inte alls är expert på. Deras åsikter blir ofta värda mer än andras, fast de andra kanske har mer kunskap om ämnet.
Nina Jansdotter berättar om en amerikansk undersökning hon just läst om.
– Man studerade människor som stod vid rött ljus. Det visade sig att betydligt fler följde efter män i kostym. Man följer helt enkelt en sådan människa.
Vad som är status beror förstås till stor del på vilka kretsar man rör sig i. Men generellt förknippar vi vissa yrken med högre status än andra, oavsett om vi är män, kvinnor, arbetare eller högavlönade tjänstemän.
Sociologen Ylva Ulfsdotter Eriksson vid Göteborgs universitet, har i sin doktorsavhandling undersökt vad som har mest status, genom att låta närmare tvåtusen personer rangordna yrken. Klassiska statusyrken som läkare, domare, professor och advokat toppar, tätt följda av titlar som vd, civilingenjör och civilekonom.
Vad är det som gör att just de här yrkena har hög status?
– Det finns en del gemensamma faktorer. Lång utbildning och hög lön är de två främsta, goda karriärmöjligheter och att arbetet är fritt och självständigt två andra, säger Ylva Ulfsdotter Eriksson.
– Sedan lär vi oss ganska tidigt vilka yrken som har status. Om ett barn kommer hem och säger att det vill bli fängelsevakt får det en annan reaktion än om det säger att det vill bli doktor. Vi matas av värderingar av olika yrkesgrupper så att vi till sist på en omedveten nivå ”vet” att en läkare är värd mer än en sjuksköterska.
Ju längre från vardagen och desto svårare att sätta fingret på, desto mer status har ett yrke, noterar hon.
– IT-konsulter är ett exempel. I våra fokusgrupper
visste ingen riktigt vad de gjorde, men man tyckte att det signalerades att de var viktiga. Å andra sidan tyckte man också att en vd hade en högre status än en professor, eftersom man inte riktigt visste vad en professor gjorde. Så man kan tjäna status på olika grunder.
”Medan bondsonen hade 150 invånare i byn att jämföra sig med, har vi en hel värld, snabbt förmedlad via tv och internet”
Hur viktigt är det att jobben vi själva väljer har status?
– Status är viktigt för yrkesgrupper med hög status. Om man har valt ett akademiskt yrke blir det en del av ens identitet, vi tror att vårt jobb säger något om vem vi är. Har yrket hög status rinner det över på självkänslan också.
Ylva Ulfsdotter Eriksson har just börjat arbeta med ett nytt forskningsprojekt, den här gången om vad yrkesstatus betyder i lågstatusyrken.
– Vi har bara gjort ett par intervjuer hittills, men vi har bland annat frågat hur de här personerna förhåller sig till sitt jobb. Ett första resultat från intervjuerna visar att man i lågstatusyrken inte identifierar sig med sitt arbete – det är inget man är utan något som man jobbar som. Personer med akademikeryrken infogar nog i större utsträckning yrket i sin identitet – man ÄR sitt yrke.
Länge har just en akademisk examen utgjort en skiljelinje mellan den breda massan och den exklusivare skaran av välutbildade. Men frågan är hur länge den indelningen håller.
– I dag finns det fler doktorander än det fanns gymnasister på 1950-talet. Det säger en hel del om utbildningens sjunkande status, säger Mikael Tåhlin, som är professor i sociologi vid Stockholms universitet och forskar om företeelsen överutbildning.
Den förra regeringen hade som högskolepolitiskt mål att minst 50 procent av en årskull ska påbörja en akademisk utbildning före 25 års ålder. I dag är det nästan uppfyllt; förra läsåret hade 47 procent gjort det. Och när snart hälften av alla svenskar är akademiker och var och varannan svensk småstad har ett campus är det inte längre särskilt exklusivt att vifta med en fil. kand.
Mikael Börjesson är forskare i utbildningssociologi vid Uppsala universitet.
– Det man ser när systemet utvidgas, är att det dyker upp andra strategier för att man ska behålla sin sociala position, säger han.
– I stället för att läsa en fil. kand. läser man en fil. mag. Man läser dubbla utbildningar och läser utomlands. Det är inte så intressant att man läser längre, utan vad, var och hur. Jag kan tänka mig att betygen och valet av lärosäte blir ännu viktigare framöver.
Och om syftet med högskolereformen var att allt fler – framför allt personer från det som kallas ”studieovan bakgrund”, arbetarklass och lågstatusyrken om man ska hårdra – skulle få åtnjuta akademisk status, så uteblev snarare den effekten. De som läser dubbelt, söker sig till högstatusskolorna och pluggar utomlands, de kommer från de högre sociala skikten, konstaterar Mikael Börjesson.
– Dels är det kopplat till kostnader, man måste ha resurser. Dels måste man ha kännedom om systemet: Vad är det som räknas, vilka kombinationer och vilka utbildningar ger status?
Status är alltså trevligt, och något de flesta av oss eftersträvar. Men blir man lycklig av det?
– Nej, inte lycklig. Men lite lyckligare, säger Bengt Brülde som är forskare i filosofi vid Göteborgs universitet och vardagsfilosof i radioprogrammet ”Christer” i P3.
– En del forskning har visat att status har positiva
effekter på hälsan och lyckan. Det är svårt att se exakt vad det är i status som ger den effekten, men man kan tänka sig att det handlar om att man blir behandlad med mer beundran och respekt, och kanske får större självrespekt.
Men att ha ökad status som drivkraft behöver inte vara av godo.
– Pengar och prylar har en begränsad effekt på lyckan. Det har gjorts mycket forskning som visar att man visserligen blir glad när man har fått löneförhöjning, men att vi vänjer oss väldigt fort. De som drivs av materiella mål är generellt mindre lyckliga än de som har andra drivkrafter.
Jämför dig inte med andra
Däremot kan viljan att klättra i karriären vara ett sätt att göra sitt liv meningsfullt. Åtminstone kan man se att människor som har mål i livet, i allmänhet är mer tillfreds.
Men då gäller samma sak. Om målet är att bli vd för att bli rik och beundrad, ja, då kan man nog inte räkna med att bli särskilt lycklig. Helst ska man inte tänka i termer av status alls.
– Status är bra när man fått det på rätt sätt, det vill säga utan att sträva efter det, den slutsatsen kan man dra. Inte om man gör det för de yttre attributens skull, säger Bengt Brülde.
Vad ska jag göra om jag blir jättestressad av att alla andra lyckas i karriären och tjänar en massa pengar medan jag bara har ett taskigt assistentjobb och ett tredjehandskontrakt?
– Ett generellt tips som det är svårt att leva efter är: Jämför dig inte med andra. Lyckliga människor jämför sig mer sällan med andra. Ofta tror vi kanske att lyckliga människor jämför sig nedåt. Men de jämför sig inte alls. Medan olyckliga jämför sig uppåt.
Fredrik Härén har skrivit bland annat ”Idébok” och uppföljaren ”Idébok 2” och är en flitigt anlitad föreläsare på temat kreativitet. Titeln han helst sätter på sig själv är författare.
– Det är medvetet, det öppnar fler dörrar. Föreläsare, entreprenör … författare är enklare och låter bättre.
Sedan ett halvår tillbaka bor Fredrik Härén i Kina,
i Bejing. Där är pengar status. Inte prylarna man kan köpa för pengar, utan just pengarna, säger han.
– I Kina imponeras man inte av att någon kör runt i en vräkig sportbil, man visar sin status på ett lite mer subtilt sätt. Man tror att Kina är kommunistiskt, men det är superkapitalistiskt.
En annan kinesisk statusmarkör är titlar.
– Är någon professor i Sverige så är det ”jaha”, liksom. När jag har föreläst på universitet i Sverige verkar folk
snarare tycka att det är en fördel att jag inte är det. I Kina är titlar jätteviktigt. Det är ett krav för att få föreläsa och det ställer till problem för mig. Folk förutsätter att jag är professor, men jag har inte ens tagit en hel fil. kand! Det har de svårt att förstå.
”Viljan att klättra i karriären kan vara ett sätt att göra sitt liv meningsfullt”
Att ha barn är status i Sverige
Fredrik Härén reser mycket i sitt jobb och konstaterar att pengar, titlar och dyra prylar funkar som statusmarkörer på de flesta ställen. Utom i Sverige. Här känns det där riktiga lyxet lite gammalt och mossigt.
Vad är status i Sverige då?
– Jag tycker att det handlar mycket om att ha gjort något annorlunda, saker som andra människor drömmer om att göra: att säga upp sig, åka jorden runt, starta eget …
– En grej som nästan blivit status nu är att ha tre barn, jag har till och med hört folk säga det själva ”ja, det här med att ha tre barn, det är ju lite status”. Då visar man att man har prioriterat annorlunda, och haft råd att göra det: ”Titta på mig, jag har satsat på något annat än karriären”. Det känns väl ganska typiskt att Madonna adopterat sitt tredje barn nu.
Pengar var status i Sverige på 1980-talet, tycker Fredrik Härén. På 1990-talet, med dot.com-eran, kom allt som hade med internetsvängen att göra. Nu är det mjukare värden som gäller.
– Det handlar mycket om självförverkligande, yoga, tai chi, hela den grejen. ”Mediterar du?” är en fråga man får rätt ofta, och då är ju egentligen frågan ”du mediterar väl?” Det är ett sätt att stämma av min status.
En hake med status är att det handlar om tvåvägskommunikation, konstaterar Fredrik Härén. Dels finns det som vi gör för att vi tror att det ska ge oss status – dels finns det som omgivningen verkligen ser. Och det är inte alltid de bilderna stämmer överens.
– Tänk dig en kille som gjort en massa pengar på fastigheter och kommer i en stor Ferrari och tycker han är skitcool. Så ser folk en arbetargrabb som kommit upp sig och försöker köpa sig stil och tänker bara ”vilken loser, en sån tönt”. Men Niklas Zennström som kommer i taskiga kläder och investerar alla sina pengar i bolag i stället för att köpa en bil, där snackar vi status!
– Det är inte status att ha en rörmokerifirma som drar in tio miljarder. Men att starta Skype som får folk att ändra sina beteenden och tjäna tio miljarder – det är status. Då är du gud.
Det räcker inte med att lyckas
Summa, enligt Fredrik Härén: Det räcker inte att bara lyckas, du måste lyckas med något du tror och brinner för för att få status.
Vilket kan bli lite knepigt för oss statusstressade människor, säger Fredrik Härén.
– Status skapar en jakt, och det här skapar ännu mer ångest. Men oj, jag brinner ju inte ens för något? Nu ska man både brinna och lyckas!
Framöver då? Fredrik Härén gissar på en anti-statustrend, en slags motståndsrörelse som redan har börjat.
– Det har börjat bli ganska status att köra på second hand. Och att inte jobba, att kunna ta ledigt ett halvår och segla och sådär. Jag tror det kommer ännu mer. Men det handlar ju fortfarande om statussökande!
Och det kommer det förmodligen alltid att göra. Åtminstone är det slutsatsen författaren och filosofen Alain de Botton drar i boken ”Statusstress”. ”Rädslan för att man ska misslyckas och skämma ut sig i andra människors ögon är trots allt bara en naturlig följd av att man har ambitioner, att man föredrar vissa resultat framför andra, och av att man hyser respekt inte bara för sig själv utan också för andra. Statusstressen är det pris vi betalar för att vi erkänner att det är skillnad mellan ett framgångsrikt och ett misslyckat liv.”, skriver de Botton.
Eller, för att fatta sig ännu kortare: Ingen vill väl vara en loser.
