Jag är nog inte säker på att jag förstå dig heller Liza. Och när jag funderat lite har jag kommit fram till att jag levt efter "fake it..." i hela mitt liv. Jag skulle nog inte haft en enda anställning, skrivit en enda bok eller startat ett enda företag om jag inte gjort det. Jag skulle förmodligen haft ett skittråkigt liv. Nu jobbar jag med det jag brinner för och är glad för att jag vågat ta de steget. För mig handlar det om en nödvändighet för att tex kunna byta bransch mitt i livet.



Det kommer för övrigt min nästa artikel handla om. Där tänker jag skriva om att jag anser att utbildning är överskattat.

Jag var mest nyfiken vad du ansåg om uttrycket. Det är kanske inte relevant i så många anställningssammanhang. Men för de flesta som väljer att starta eget. Men nu slutar jag kommentera för allt jag skriver verkar missförstås.

Min fråga gällde rent allmänt. Man kan tolka råden i din intervju som om man ska träna bort sin spontanitet och, sin möjligen medfödda, ärlighet. Om jag går på en intervju för ett uppdrag så förbereder ja mig noga också. Men jag förbereder mig mer vad gäller fakta. Vilka är det jag ska träffa? Vad vill de åstadkomma? Hur kan jag hjälpa dem? På själva intervjun anstrnger jag mig att lyssna för att få mer kött på benen på dessa punkter. Lyssna, lyssna. Jag lägger inga som helst band på min spontanitet. Ut kommer svagheter såväl som styrkor. Jag vill att de väljer mig, just precis mig, som jag är. Sån är jag. Min relation till uttrycket "Ärlighet vara längst" är: HELLA YES!

Jag har aldrig pratat om att mörka någonting eller spela. Men tänk dig följande. Du sitter på din första dejt med en person du är väldigt förtjust i. Börjar du då med att berätta att du är dålig på att laga mat, ganska slarvig och inget vidare på att passa tider?



Här är vi kanske olika men det skulle i alla fall aldrig jag göra och situationen liknar väldigt mycket en intervju. Sen kanske du får en direkt fråga om dina kokkonster och då känns det nog bäst att vara uppriktig. Du vet att en lögn nu kommer att avslöjas och det är en förbannat dålig start på en relation.



Hur ställer förresten du dig till uttrycket "fake it till you make it"?



Sen gillar jag det konkreta :-)

Hej Liza

Visst är det en styrka att kunna prata om sina svagheter. Men jag ser ingen anledning till att ta upp det om det inte efterfrågas. Du har säkert sökt jobbet eftersom du verkligen vill ha det och känner dig som klippt och skuren för det. Då bör fokuset vara positivt.



Men nu är ju frågan om ärlighet väldigt allmänt ställd. Jag känner att jag kanske svarar på helt fel saker. Du kanske har något exempel som du tänkte på Peter? Eller har du något konkret fall Liza?

Intressant fråga Peter. Tror nog att det gäller i de allra flesta fall. Blir en ganska dålig start på en relation om man börjar med att ljuga. Fast det beror ju lite på hur man tolkar den. Man måste ju tex inte berätta vad man är dålig på om det inte ens efterfrågas. Att inte säga allt och att ljuga tycker i alla fall inte jag är samma sak.

Jag måste ställa en kontrollfråga. Hur ser du på uttrycket "Ärlighet varar längst"?