För någon månad sen eller så, besökte jag London. På sätt och vis är U.K. hemmaplan. Det var då och där, det. Nu är nu, och här. Jag gillar ”nu” också.

Otaliga förändringar och X antal år senare kan jag likväl (till min glädje) slå fast att en sak aldrig förändras. Det vänliga klimatet (jag talar inte om vädret, chilla!) bland londonborna är världsberömt. Så långt nu ”världen” sträcker sig. Oavsett trängsel, stress eller prövningar – och Gud vet att de uthärdat det mesta – är de alltid lika vänliga, artiga. Överallt hör man Excuse me eller Sorry, när man stöter emot sin nästa, i trängseln. Därtill levereras ett vänligt leende. Common courtesy.

Let me put it this way: They know how to show respect – iPhone eller inte.

I mitt jobb, har jag nyligen blivit användare (inte anhängare, nej) av en iPhone. Jo, jag vet, ytterligare en innovativ attiralj, efter alla de andra före, och alla de andra som kommer att följa efter. Barnsjukdomar är det gott om.

Förvisso, jag medger att det är roligare nu. Att med "fingertoppskänsla" (snyggt där, Liza) logga in på ShortCut (PR 4 free, varsågod), svara på samtal, messa syrran i England och samtidigt avnjuta Steve Lukather och hans nya mästerliga musiker framföra The Letting Go.

Oj, så bra han var på Berns, förresten. (hejdå, TOTO)

Det som londonborna är världsberömda för, är vi (till min besvikelse) inte. Under en arbetsvecka, i trängseln, blir jag glad(are) om endast en, eller åtminstone två medtrafikant(er) ber om ursäkt när de råkar trampa mig på tårna. Knuff, knuff. Buff. Skyll dig själv om du står i väg(g)en.

På väg hem från mitt jobb denna soliga eftermiddag, ståendes hopklämd i tåget, ökade jag volymen och avlägsnande mina lurar, sträckte min iPhone (visa lite respekt, nu va!?) så högt upp mot taket jag bara förmådde. Ur den sofistikerade innovativa mikrohögtalaren strömmade Luke’s mästerligt Steeley Dan-koppade Stab in the back. Döm om min förvåning när samtliga (med)trafikanter chockades svårt. Ja, av den brutna tystnaden, menar jag.

Gott om plats blev det. Vilken nörd, tänkte de. Jag log och sa: Oh, sorry!

Så, vad är syftet med den här berättelsen? Tänk själv. Välj. Om du kan det kärleksfulla svaret är du innerligt välkommen med din kommentar. Om du inte kan det, är du välkommen ändå. Självklart är det så, att vänlighet och hjälpsamhet och trevlighet råder här hemma också. Jag måste bara ha valt en rutten färdväg. :-) Dags att byta linje?

Sensmoral?

Det finns helt enkelt ingen sensmoral värdig nog att förmedla, idag. :-) I'm Sorry!

Jag kan, och kommer givetvis att i fortsättningen bara föregå med betydligt bättre exempel än det jag nyss redovisade. Ironi är inte alltid lösningen.

Det är så mycket trevligare när jag i stället hör mig själv säga: Ursäkta mig. Och uppriktigt servera ett leende.

©

Text: Liza W.