Fem timmar är en rätt optimal arbetstid för mig. Jobbar jag mer än fem timmar i sträck, om än med lunch någon gång emellan, så händer något av följande: 1. Jag blir ruskigt ineffektiv. 2. Jag loggar in på Fejan och berättar för världen om mitt liv. 3. Jag börjar jobba med saker som inte är prio ett. Eller så händer alla tre saker inom loppet av några timmar. Farligast är det sistnämnda, för när jag börjar jobba med saker som inte är prio ett är risken alltid att det leder till ännu mer arbete dagen därpå. Jag börjar dra iväg mejl som jag sen ska svara på svaren på, eller börjar skriva någon text som jag sen måste bearbeta och lira runt med. Är jag ineffektiv så är jag bara ineffektiv, och konsekvensen av det blir inte mer arbetsbörda men däremot en självkänsledipp eftersom ineffektivitet inte direkt är något som får mig att känna mig som mästermaster.

Därför jobbar jag nästan alltid femtimmarsdagar sedan några år  tillbaka. Om du inte har testat det under en längre period vill jag  verkligen rekommendera det. Väldigt få av dem som jag frågar tycker att det är någon vits att jobba åttatimmarsdagar, när de tänker efter. De flesta råkar ut för samma sak som jag då. Jag tror att vi alla har en

gräns för hur länge vi kan fokusera på något utan att behöva ett

ordentligt avbrott. En intressant grej angående det här, som jag  lärde mig när jag pluggade nationalekonomi, var att åttatimmarsdagen är ett påhitt som egentligen inte ligger i vår natur. Back in the days så jobbade lantbrukarna så mycket som de behövde. De plöjde det som gick att plöja, mjölkade det som gick att mjölka och lagade eller byggde det som behövde byggas. Och när de var färdiga, så chillade de. De kollade inte på klockan och sa ”oj, två timmar kvar, jag kanske ska kolla lite mejl”. Att sitta av tid måste vara vår tids absolut värsta slöseri. Värre än sms-lån eller krogrundor.

Under den första urbaniseringen, när lantbrukarna flyttade till städerna

och började försörja sig på något annat än det som de var bra på, typ att virka vantar, så tog de med sig sin goda arbetskultur. De virkade så många vantar de behövde för att tjäna det de behövde till käk och hem,

och så chillade de. Det var under industrialiseringen som åtta-, tio- och tolvtimmarsdagen blev påhittad. När alla plötsligt stod vid löpande band och arbetets meningsfullhet försvann för att ersättas med monotont rutinpill, tjänade företagen på att alla arbetade så mycket som möjligt.

Att jag började jobba femtimmarsdagar hade från början bara att göra med att jag hade varit föräldraledig och att mina barn gick på dagis mellan nio på morgonen och tre på eftermiddagen. Med en halvtimmes resa till och från jobbet hade jag möjlighet att jobba fem timmar per dag. Jag råfokuserade, gjorde bara det absolut viktigaste, och hann faktiskt allt jag behövde göra. Som egenföretagare underlättar det att man kan styra sånt här själv, men jag tror absolut att fler än så – med lite välunderbyggda argument – skulle kunna motivera kortare arbetsdagar för sina chefer. För mig finns det absolut ingen logik i att vi som har ett arbete som bygger på intellektuella färdigheter ska pressa våra huvuden fler timmar än vad som är optimalt. Det är timmar som du kunde ägna åt något annat som stimulerar dig eller som du bara tycker om att göra. Eller att bara göra ingenting, chilla lite och kanske umgås med dina ungar eller den du är kär i. Och om någon skulle påstå att du är lat, slapp eller oseriös? Då skulle jag påstå att den personen är ganska avundsjuk…